El Choco, skriven av journalisten Markus Lutteman, handlar om en svensk kille som hamnar i ett bolivianskt fängelse efter ett misslyckat försök att smuggla knark. Markus Lutteman var från början egentligen intresserad av att skriva om det ökända fängelset San Pedro, men eftersom turister inte längre var tillåtna att besöka fängelset, så hittade han en väg in genom svensken Jonas Andersson. Markus Luttemans inställning till Jonas var först negativ men efter att ha lärt känna Jonas och hört hans historia så ändrades allt. "Den här historien bara måste berättas, tänkte jag. Nu gör jag det."
Boken är skriven av Markus Lutteman men med ett faktaarbete tillsammans med Jonas Andersson. Man får följa Jonas från det att han blir gripen, tiden i fängelset, till att han mot alla odds blir släppt och lyckas ta sig till Sverige och skaffa sig ett "normalt" liv med sin fru och barn.
Berättelsen är ju som de flesta andra i samma genre, en blandning av fakta och dokumentation fast skrivet och berättat på ett skönlitterärt sätt. Handlingen utgår från Jonas och hans händelser samt hans tankar och skildringar.
Jag skulle nog vilja beteckna den här boken som en sanningsskildring och inte en roman enbart baserat på en sann historia. För där finns det en viss skillnad tycker jag. Om berättelsen är baserad på en sann händelse, tycker jag att det kan finnas utrymme för egna tolkningar och fiktion eftersom baserad på för mig betyder att händelsen delvis är sann. Händelsen i sig är grunden till historien, fast sen har författaren lagt till andra saker som gör den mer till en roman. Därav skulle jag vilja påstå att El Choco är lite av en journalistisk litteratur. Jag får ett starkt förtroende för författaren/journalisten redan i inledningen av boken där man får själva orsaken och syftet till att journalisten har skrivit den. Han poängterar även i slutet av boken att boken bygger på faktiska händelser som han har försökt återskapa samt att han har intervjuat Jonas Andersson över hundra gånger och läst i stort sett allt som finns i e-mail, fax eller brev som inkommit och skickats i ärendet. Han har även med en lista längst bak med namn på de som han har intervjuat.
Jag tycker absolut att man kan ha samma krav på sanning, källkritik och etik när det gäller böcker av det här slaget som anger sig vara sanna. Men som jag nämnt tidigare finns det en skillnad i om handlingen enbart bygger på en sann berättelse.
Däremot om man som i fallet gällande Liza Marklunds dokumentärroman Gömda, har undertiteln En sann historia, så tycker jag inte det finns plats för osanna handlingar. Där ska det som står vara sant, punkt slut, annars är det inte för mig en sann historia. Det spelar ingen roll om det är människor eller saker som har lite betydelse för själva handlingen, som är påhittade. Är det en sann historia, så ska den vara det även i alla detaljer.
Fördelen med att från början skriva att boken är sann och sen ha med källor etc längst bak, gör att hela historien blir mer äkta. Så fort man skapar förtroende för något, så blir det för mig även intressantare och mer fängslande. I det här fallet skapar författaren även ett allmänbildande intresse hos mig där jag vill veta mer om förhållandet i fängelset och Bolivia.
"New journalism" är för mig en intressant journalistik som behövs för att skapa intresse och engagemang i något ämne men med betoning på att man bör vara tydlig med om historien är sann eller baserad på en sann berättelse.
