måndag 25 november 2013

Blogg D: The Elements Of Journalism


Jag skulle ha svårt att tänka mig ett liv utan sociala medier. Jag tillhör generationen som inte helt vuxit upp med det, men det har varit en betydande del i mitt verksamma liv, skulle man kunna säga. Mina föräldrar som tillhör en annan generation, har i sin tur nästan svårt att se meningen med det. De lever lite efter principen “det var bättre förr”. De kan inte riktigt förstå varför man “pratar” på Facebook. Är det inte bättre att ni ses istället? Till viss del kan jag hålla med. Ibland blir det nästan skrämmande när man träffar folk som man inte sett på ett tag som vet allt man gjort den senaste tiden, trots att man vet att man inte pratat med dem om det.

Sociala medier och internet överhuvudtaget måste ju ändå vara en fantastisk kunskapskälla. Aldrig förr har man kunnat kolla upp vad som helst, när som helst och samtidigt lära sig något hur snabbt som helst. Man behöver inte undra över saker som man ska kolla upp sen, fundera på vad något betyder eller vad som hände.

Gammelmedierna kontra de sociala medierna – måste man välja? Utesluter det ena det andra? Det kan ju inte finnas något annat som kompletterar varandra så bra som dem. Jag ser det nästan som om att de inte kan existera utan varandra. Inte i dagens samhälle som utvecklats till vad det är idag.

I boken The Elements Of Journalism, skriven av Bill Kovach och Tom Rosentstiel, tar man upp “What is journalism for?”. Jag håller med om att journalism finns till för många för att bygga ett samhälle, ett medborgarskap och kanske det viktigaste av allt för ett demokratiskt samhälle. Men kan det verkligen vara allt det om man bara skulle använda gammelmedierna? Där ingen har möjlighet att kommentera, diskutera eller säga vad de tycker. Där man matas med information, som i och för sig förhoppningsvis är objektiv, men om den inte är det – vad resulterar det då i? Är det demokrati? Propagandakanaler får väl inte någon att ta ställning själv till den fakta och information som finns. Inte enligt mig i alla fall.

Kovach och Rosentstiel tar vidare upp att journalism ska vara sann. Kan den vara det om den inte är objektiv undrar jag. Till viss del kanske, men det måste vara svårt med tanke på att man gärna vinklar det på ett sätt eller annat. Eller är det då upp till den som tar in informationen att söka vidare efter sanningen? Är alla kapabla till vidare informationssökning och/eller fattar de ens att de måste göra det för att få en objektiv bild av det hela och bilda sig en egen uppfattning.

Ett annat problem, som jag ser det, är att de flesta som skriver bloggar och liknande på nätet, inte är utbildade journalister. En följdfråga på det är givetvis – måste man vara det för att få skriva? Inte för att få skriva, men det är föga irriterande när man hittar stavfel, fel meningsuppbyggnader och särskrivningar. Men det är inte det mest allvarliga, utan det är att dessa outbildade skribenter eventuellt saknar kunskap om de pressetiska reglerna, rättssäkerhet och integritetsskydd. Frågan är vad som händer med det i framtiden. Kommer man ens behöva utbilda sig till journalist, om man ändå lockar läsare för att man skriver om intressanta saker. Vad händer då med “den goda journalistiken”? Som tur är behöver man ju faktiskt inte läsa något som inte intresserar en. Sociala medier och internet ger varje människa egen valfrihet att läsa vad man vill och tur är väl det.

Även om jag är för att man kan kommentera det mesta, som artiklar, bloggar etc, som även tas upp av Kovach och Rosentstiel under punkten “It must provide a forum for public criticism and compromise”, så känner jag ändå en viss skepsism till det. Å ena sidan tycker jag att detta är en viktig punkt som skapar demokrati i ett samhälle där medborgarna får vara med och tycka till och inte bara ta in information. Det behövs verkligen och det är här som de sociala medierna verkligen kompletterar gammelmedierna. Å andra sidan skrämmer det mig att man kan gömma sig under diverse namn och alias och sen tycka till om precis vad som helst. Man kanske säger mer än man borde, jävlas med någon bara för att osv. Jag tänker på det omtalade näthatet som var i ropet för inte så länge sen. Där journalister har blivit hotade och kränkta av läsare som “vågat” säga mer än vad de kanske tycker och står för, eftersom man gömmer sig bakom något som inte kan kopplas till dem. Då helt plötsligt vågar man säga vad man tycker! Så länge de inte kan få skit tillbaka.

Jag är för de sociala medierna, även om man inte kan tro det när man läser vissa av mina resonemang, men jag är också rädd att det kanske inte är nyttigt för oss och vårt samhälle att alla gränser försvinner och att allt är tillgängligt för alla.

måndag 21 oktober 2013

Blogg C: När blir journalistik fiktion?

El Choco, skriven av journalisten Markus Lutteman, handlar om en svensk kille som hamnar i ett bolivianskt fängelse efter ett misslyckat försök att smuggla knark. Markus Lutteman var från början egentligen intresserad av att skriva om det ökända fängelset San Pedro, men eftersom turister inte längre var tillåtna att besöka fängelset, så hittade han en väg in genom svensken Jonas Andersson. Markus Luttemans inställning till Jonas var först negativ men efter att  ha lärt känna Jonas och hört hans historia så ändrades allt. "Den här historien bara måste berättas, tänkte jag. Nu gör jag det."

Boken är skriven av Markus Lutteman men med ett faktaarbete tillsammans med Jonas Andersson. Man får följa Jonas från det att han blir gripen, tiden i fängelset, till att han mot alla odds blir släppt och lyckas ta sig till Sverige och skaffa sig ett "normalt" liv med sin fru och barn. 


Berättelsen är ju som de flesta andra i samma genre, en blandning av fakta och dokumentation fast skrivet och berättat på ett skönlitterärt sätt. Handlingen utgår från Jonas och hans händelser samt hans tankar och skildringar.


Jag skulle nog vilja beteckna den här boken som en sanningsskildring och inte en roman enbart baserat på en sann historia. För där finns det en viss skillnad tycker jag. Om berättelsen är baserad på en sann händelse, tycker jag att det kan finnas utrymme för egna tolkningar och fiktion eftersom baserad på för mig betyder att händelsen delvis är sann. Händelsen i sig är grunden till historien, fast sen har författaren lagt till andra saker som gör den mer till en roman. Därav skulle jag vilja påstå att El Choco är lite av en journalistisk litteratur. Jag får ett starkt förtroende för författaren/journalisten redan i inledningen av boken där man får själva orsaken och syftet till att journalisten har skrivit den. Han poängterar även i slutet av boken att boken bygger på faktiska händelser som han har försökt återskapa samt att han har intervjuat Jonas Andersson över hundra gånger och läst i stort sett allt som finns i e-mail, fax eller brev som inkommit och skickats i ärendet. Han har även med en lista längst bak med namn på de som han har intervjuat.


Jag tycker absolut att man kan ha samma krav på sanning, källkritik och etik när det gäller böcker av det här slaget som anger sig vara sanna. Men som jag nämnt tidigare finns det en skillnad i om handlingen enbart bygger på en sann berättelse.


Däremot om man som i fallet gällande Liza Marklunds dokumentärroman Gömda, har undertiteln En sann historia, så tycker jag inte det finns plats för osanna handlingar. Där ska det som står vara sant, punkt slut, annars är det inte för mig en sann historia. Det spelar ingen roll om det är människor eller saker som har lite betydelse för själva handlingen, som är påhittade. Är det en sann historia, så ska den vara det även i alla detaljer.


Fördelen med att från början skriva att boken är sann och sen ha med källor etc längst bak, gör att hela historien blir mer äkta. Så fort man skapar förtroende för något, så blir det för mig även intressantare och mer fängslande. I det här fallet skapar författaren även ett allmänbildande intresse hos mig där jag vill veta mer om förhållandet i fängelset och Bolivia.


"New journalism" är för mig en intressant journalistik som behövs för att skapa intresse och engagemang i något ämne men med betoning på att man bör vara tydlig med om historien är sann eller baserad på en sann berättelse.




tisdag 17 september 2013

Blogg B: Etik i medierna

Det pågår ständigt diskussioner om vad och hur mycket medierna ska publicera i enstaka fall. Är det rätt att publicera namn och bild på misstänkt gärningsman i en nyhetsartikel om mord till exempel? Religiös tro och åsikter - är det ok innan vi vet motivet? Behöver allmänheten den informationen? Blir medierna domstolar om de publicerar för mycket? Men om de inte ger oss information som vi ändå kan finna på nätet, kan man säga att de mörkar informationen då?

Frågorna är många och jag är inte helt säker på hur jag ställer mig i den här frågan. Jag tvivlar väldigt mycket på hur jag känner här. Ena stunden känns det helt självklart att man ska hänga ut misstänkt gärningsman, om det i sin tur kan förhindra fler eventuella brott och skydda oss andra. Å andra sidan så kan jag tycka att det är helt fel eftersom det finns en viss risk att oskyldiga människor kan drabbas, vilket i sin tur kan få förödande konsekvenser för någon som inte gjort brottet. Jag känner mig väldigt kluven i frågan och kastas fram och tillbaka till olika åsikter om vart jag står.

Det finns ju dock vissa pressetiska regler som medierna bör förhålla sig till, sen är det ju upp till varje redaktion och ansvarig utgivare att bestämma hur mycket man ska följa och om man ska töja på gränserna.

Ett uppmärksammat fall var mordet på en homosexuell man i Malmö 2008. 2 unga män anhölls för mordet och båda hade en islamitisk tro och den ena var även väldigt aktiv i en blogg om detta som innehöll bland annat en syn på homosexuella. I det här fallet valde olika medier att publicera nyheten på olika sätt. En del valde att lyfta fram den informationen med citat från bloggen, medan andra inte "vågade" ge för mycket information innan dom och motiv var fastställt.

Jag vet ärligt talat inte hur jag skulle ha gjort i den här fallet om jag var ansvarig utgivare för en tidning. Ungdomarnas bakgrund är ju självklart inte helt ointressant för fallet varav man faktiskt skulle vilja benämna det i artikeln, men det kan vara svårt att ta upp sådan information om man inte vill ta beslutet om att man faktiskt här skapar ett motiv som inte är fastställt än. Avvägningen här är hårfin. Å andra sidan fanns ju den här informationen att tillgå för den intresserade om man sökte lite på nätet. Men ska man då undanhålla informationen och låta den intresserade söka sig vidare om den vill och inte publicera detta för den allmänna massan? Jag försöker verkligen komma fram till något här, men i nuläget kan jag inte ta ställning riktigt.

lördag 7 september 2013

Blogg A: Nyhetsvärdering

Alla som har följt nyheterna den här veckan kan inte undgå att USAs president Barack Obama har gästat Sverige. Det har tagits upp i alla nyheter i stort sett varje dag den här veckan fram till helgen. Jag har alltid fascinerats av hur mycket sändningstid USA alltid får i nyhetssändningarna. Visst, de är en supermakt och mycket som händer där påverkar oss i övriga världen men man kan ändå inte låta bli att reflektera över att det händer mycket mer och framför allt värre saker oftast i övriga delar av världen än i USA, men det tas ingen hänsyn till. Detta kan förstås ha flera orsaker. Nyhetsredaktionerna sägs värdera nyheter utefter intresse från publiken, dvs det de tror att vi vill höra om. De känner även ett ansvar att informera oss om händelser som vi bör få veta/känna till, men de kan även välja att inte visa saker för att "skona" oss. Saker de helt enkelt inte vill ge för mycket utrymme för att det t ex kan förstoras upp för mycket eller skrämma upp i onödan. Många hävdar även att det ligger kvar ett gammalt rasistiskt tänk, där det är vi (USA och Europa - de vita) mot dem (Asien och Afrika - de svarta) där vi hellre vill höra det som gäller och påverkar oss. Det som vi kan identifiera oss med.

En annan nyhet den här veckan som fått mycket sändningstid även utanför nyheterna, är givetvis att prinsessan Madeleine väntar barn med sin affärsman Chris. Där finns det nog rätt många delade åsikter på vad som bör tas upp i nyheterna. Jag själv är inte direkt för monarki, vilket betyder att jag tycker att kungahuset får för mycket uppmärksamhet för "struntsaker", om man nu får säga så. Här förstår jag att nyhetsredaktionen enbart ger oss informationen för att de tror att det är det som deras publik vill höra eller se och det i sin tur ger fler tittare och mer pengar in i kassan genom mer försäljning av tidningar. Ger man publiken det de vill ha så tjänar man mer pengar, vilket betyder att även ekonomi har en betydande del i nyhetsvärderingar, men alla gillar ju inte allt vilket skapar två läger, där många även ogillar det som tas upp och blir irriterade. Av någon anledning känns det som om allt som handlar om monarkin bör intressera alla, vilket jag tycker är lite förlegat med tanke på hur lite kungahuset har att säga till om i nutidens samhälle.